Dela
Doors 6 PM
On stage 8 PM
18+ (13+ w/legal guardian)
_____________
The Guild återuppstår – släpper debutalbumet på vinyl 20 år senare
En trummis från The Ark som kliver fram som frontman, ett par musiker från Dungen och ett kollektiv av musikaliska vänner. För tjugo år sedan föddes debutskivan i en dimmig studiosession. Nu samlas bandet igen, släpper albumet Oh My Guild på vinyl för allra första gången och ger sig ut på turné.
När Oh My Guild spelades in i Mattias Glavås studio i Göteborg för två decennier sedan var det resultatet av några suddiga, kreativa dagar mellan goda vänner. Låtarna skrevs ursprungligen för en analog värld, men landade mitt i CD-skivans guldålder. Tjugo år senare får debutalbumet äntligen möta sin publik i det format det alltid var ämnat för: 140 grams vinyl.
Kärnan i The Guild utgörs av Sylvester Schlegel (trummis i The Ark, här som sångare, gitarrist och låtskrivare), en gitarrist och före detta trummis från Dungen, samt ett gäng instrumentbetraktande vänner. När skivan släpptes hyllades den i pressen. Svenska Dagbladets Dan Backman skrev varmt när det begav sig:
”The Ark-trummisen Sylvester Schlegel står i centrum, det är han som skrivit låtarna på debutalbumet och det är han som sjunger så att man stundtals får bilder av såväl The Band som Robert Plant (fast utan de gälla skriken) i huvudet.”
Fortsätter där de slutade – med lite klädsam patina
Att The Guild nu åter samlas handlar mindre om nostalgisk tillbakablick och mer om att fortsätta där de en gång slutade. Upplägget är detsamma som alltid: löst i kanterna, kollektivistiskt och utan alltför mycket planering. Några dagar tillsammans, lite jamm och sedan får musiken visa vägen.
Medlemmarna har själva blivit äldre, och musiken tycks märkligt nog bara passa dem bättre med åren. Lite kronologisk patina är helt enkelt klädsamt. Det som då kunde uppfattas som anakronistiskt har med tiden blivit en självklar del av bandets uttryck och särart.
Kanske är tiden äntligen mogen för den lätt skäggiga, kollektivistiska kanadensiska folkrocken att få den renässans den förtjänar. The Guild tar gärna täten. Ordet lämnas till bandet själva:
”Efter 20 år kan vi äntligen officiellt kalla The Guilds låtar för gammal musik. Som vi längtat!”
