Dela
När belgiska storbandet Flat Earth Society kommer loss ler Frank Zappa och Groucho Marx i sin himmel. Flat Earth Society (FES) har i över 25 år ansetts vara ett av de mest egensinniga och banbrytande banden inom belgisk jazz. Med konserter över hela Europa, USA och Japan har detta belgiska stora band beskrivit sin musik som ” the most unreliable music since 1999”.
Ja, opålitlig bör kanske bytas mot oförutsägbar. Det är storbandsjazz med en tydlig kärlek till bruksortens brassband som dock tillåter kärleksförklaringen att ställa musiken på huvudet. Det är cirkusmusik som låter akrobatiken ta plats i musiken. Det är kabarémusik som ordlöst, men med humor och satir pryder vår oresonliga samtid med åsneöron. Den flamländska ensemblen liknar vagt ett storband och verkar i traditionen av okonventionella kompositörer som Charles Mingus, Sun Ra och Frank Zappa; framåtblickande, egensinnigt, ibland oförutsägbara och samtidigt mycket disciplinerade.
Flat Earth Society tar belgisk nyckfullhet till en logisk, oemotståndlig extrem och gränsar med slående lätthet mellan mångfärgad surrealism och skicklighet. På tal om gränser: Flat Earth Society är den ultimata internationella ambassadören för denna säregna typ av belgisk excentricitet, med minnesvärda framträdanden över hela världen. Sedan kompositören, rörbladsspelaren, producenten och de facto bandledaren Peter Vermeersch grundade orkestern i slutet av 90-talet har den blivit ett av de mest produktiva och spännande banden i sitt slag, med en oändlig lista av genreöverskridande projekt, företag som fördjupar sig i (stum)film, teater och opera, och ett brett utbud av album på meritlistan.
Kanske borde det inte komma som en överraskning att bandet leds av en utbildad arkitekt, eftersom gängets avundsvärda behärskning av form och frihet förråder en grundlig kunskap om strukturella möjligheter. Genom att arbeta med noter och tighta arrangemang, såväl som alarmerande mängder frihet och oförutsägbarhet, växlar denna 15-hövdade juggernaut ansträngningslöst från en stil och ett temperament till en annan. Inte för att bevisa att den kan, utan för att möjligheterna helt enkelt är för bra för att ignorera. Den generositet som ligger i hjärtat av Flat Earth Society kommer att tillfredsställa de som söker en extra dos adrenalin och dess stolt upprätthållna "otillförlitlighet".
Senaste albumet heter Missa Asinorum – Åsnemässa - och hämtar inspiration från en medeltida respektlös mässa med helt nya kompositioner av FES-frontmännen Peter Vermeersch och Peter Vandenberghe.
”Det är inte ett storband, det är inte ett brassband, det är ett gäng”, sa Toots Thielemans, full av beundran, om FES. Gruppen sträcker sig från ren improvisation till strikt partitur och hela det fascinerande fältet däremellan. Materialet är främst hemgjort och trotsar alla etiketter. Varken pop-, rock-, jazz- eller världsmusik-skivor täcker det. Kollektivet har uppträtt över hela världen och är en välkommen gäst på Lincoln Jazz Center i New York.
Nu kommer dessa originella belgare i Halmstad för tredje gången. De framför ett beställningsverk – ”Coltrane Mutations” – med anledning av att han skulle fyllt 100 år i år.
Gert-Jan Dreessen - trummor
Peter Vandenberghe - piano
Cyrille Obermüller - kontrabas
Maarten Flamand - gitarr
Wim Segers - vibrafon
Bart Maris - trumpet
Pauline Leblond - trumpet
Peter Delannoye - trombon
Marc Meeuwissen - trombon
Berlinde Deman - tuba
Peter Vermeersch - klarinett
Martí Melià - klarinett
Bruno Vansina - saxofon
Benjamin Boutreur - saxofon
Michel Mast – saxofon
