Dela
Andreas Sieling (Berlins domkyrka)
Program
Georg Muffat (1653–1704), tolkning av Karl Straube (1904)
Passacaglia
Johann Sebastian Bach (1685–1750)
Schmücke dich, o liebe Seele BWV 654
Preludium och fuga i a-moll BWV 543 (tolkning av Karl Straube, 1913)
Arvo Pärt (f. 1935), orgeltranskription Giovanni Battista Mazza
Spiegel im Spiegel
Johann Sebastian Bach (1685–1750)
Toccata och fuga i d-moll BWV 565 (tolkad i senromantisk stil)
O Mensch, bewein dein Sünde groß BWV 622
Johann Kaspar Kerll (1627–1693), tolkning av Karl Straube (1904)
Passacaglia
I början av 1900-talet ville organisten Karl Straube i Leipzig ge nytt liv åt äldre orgelmusik. Genom sina romantiskt färgrika tolkningar gjorde han verk av Muffat, Kerll, Bach och andra ”gamla mästare” populära för sin tids organister och stora senromantiska orglar.
Kvällens program är uppbyggt som en spegelbild: två passacaglior av Georg Muffat respektive Johann Kaspar Kerll ramar in konserten. Runt mittpunkten – Arvo Pärts stillsamt reflekterande Spiegel im Spiegel – grupperas Bachs preludium och fuga i a-moll samt den berömda toccatan och fugan i d-moll, tolkade i senromantisk anda. Längre ut i ”ramen” hör vi två av Bachs mest älskade koraler från 1800-talets romantiska orgeltradition.
Här möts Bach och de äldre mästarna i en praktfull senromantisk orgelvärld, där färg, dynamik och stor orkestral klang står i centrum.
In 1904, Karl Straube, organist at St Thomas’s Church in Leipzig, published his edition of sheet music entitled ‘Alte Meister’ (Old Masters). The works by Muffat, Buxtehude, Pachelbel, Kerll and others contained therein were in danger of falling into oblivion at the beginning of the 20th century. What could be more natural than to make these compositions appealing to contemporary organists by translating them, as it were, into the musical language of a late-Romantic organ, thereby breathing new life into them? Barely ten years later, in 1904, Straube edited the second volume of Bach’s organ works for the Peters publishing house and orchestrated the works of the Thomaskantor in the same way as the “Alte Meister”. Colour, dynamics, agogics and articulatory techniques formed the basis of these interpretations. The emerging organ movement and the encounter with historical instruments then led to a departure from this style of interpretation. Straube is said to have told his students: “Now we play it more correctly, but it used to be more beautiful!”
The programme, structured as a mirror image, features two works by the Old Masters—namely Passacaglias by Muffat and Kerll—as a framework. Grouped around the central axis—a mirror featuring Arvo Pärt’s work ‘Spiegel im Spiegel’—are the Prelude and Fugue, or rather the Toccata and Fugue in D minor, and further out towards the edges, the two of Bach’s organ chorales most frequently performed in the late 19th century.
